Ålder - som ett lagrat vin

Ålder är ett intressant begrepp. Går utmärkt bra att hålla reda på men känslomässigt väldigt ostyrigt. När man som jag fyller 74 under året. men känner sig som 27.5 inuti blir det lätt förvillande. Damen i skyltfönstret överensstämmer inte heller med den kropp jag tycker att jag dväljs uti. Inte heller alla åtaganden som jag kastar mig in i överensstämmer med den gnuttiga kapacitet som 73-åringen kan prestera. Och tur är väl detta... att kroppen för ett liv medan själen blomstrar... Trist den dag de kommer ifatt varandra vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Det underbaraste med pancharlivet är att man kan leva med sin egen dygnsrytm. Ett helt liv har man stönat sig upp vid 6-tiden och försökt somna vid 22-densamma. Sexåetthalvt år travade man ensam 3 km i mörkret till skolan halvt sovande och så har det fortsatt. Ett rasande dåligt morgonhumör innebar noll konversation med närstående och en argsint inställning till den dag som gryr... så vacker för de morgontidiga hurtbullarna men aldrig för mig.

Inte bara detta utan vårt gulliga samhälle har stämplat oss morgontrötta och kvällspigga till nästintill dåliga människor med tvivelaktig moral. Arbetsgivarna i 1700-talets farbriker hade ett helvete att få folk att begripa att de skulle vara på jobbet samma tid och vilka korkade tider dessutom. Men sedan dess har vi utvecklats till lydiga arbetare som inte ens ifrågasätter varför alla i detta norliga land ska kava upp i vintermörkret med ungstackare till dagis osv.

Så därför är nu mitt liv som en solskensaga lite sent men dock. Jag sover så sött mina 7 timmar från klockan 3 på natten till kl 10 på morgonen. Hunden har anammat samma dygnsrytm men vi går på en halvtimmespromenad kl 1 på natten och konstaterar att det i varje kvarter finns en 3-4 hem där flitens lampa brinner så dags. Och samma fönster är det alltid.

Så... jag har en teori.. självklar jag fixar alltid till en sådan när det passar. Tänk dig förr i världen... när vi traskade omkring från Afrika till Indien, Europa. Faror överallt... hiskeliga sabeltandade tigrar och annat smått och gott som kunde äta upp oss, grannar inte minst. Så hade vi elden också... denna eviga låga som måste skötas så att inte "strömmen" gick eller vad man kallade det. OCH VEM AV ALLA MORGONTIDIGA VILLE STÄLLA UPP OCH VAKTA PÅ NATTEN... VA... VA????

Alltså bara gissa vilka som var poppis, undertecknad med alla sina kompisar... vill man malla sig duktigt, så satt vi inte här idag utan oss nattsuddare. Vi hade blivit uppätna och ihjälslagna redan i Afrika. Nästa gång ska jag ondgöra mig över alla designer som tycker att små grå siffror och bokstäver är det ballaste man kan finna upp på apparater.
Men det blir nästa gång...

Kramar
/Lilje