check this

Click here to see the attached photos

NOMADENS SISTA SUCK

NOMADENS  SISTA SUCK

 

 Med bestämdhet har jag i alla tider hävdat att jag har ett tidigare förflutet som kinsesisk äktenskapsmäklare,

och då menar jag inte i detta levande livet utan i andra dylika.

Har inte en aning om hur jag vet detta,

jag bara vet.

Precis som jag vet att jag tillbringat en tid på jorden i kloster, känner mig totalt hemma i den miljön t.o.m. dofterna är bekanta.

 

Ytterligare en tillvaro, fast skrämmande, är flykten över en stor grässlätt

jag drömmer ibland om den

två svartklädda människor kämpar sig fram med en tungt lastad kärra på höga trähjul.

en kvinna och en man, och det är jag som är mannen.

Tror att de flesta har dessa förminnelser, ja inte mina då utan alldeles egna. 

 

Till saken

Vi tar det här asiatiska till att börja med

 I kraft av min ålder börjar  oxeltänderna (vadan detta namn förresten)

att krackelera med rotfyllningar som belöning.

Min högt älskade tandis, som är en trygghet i dessa delikata ingrepp, är

professor i rötter så lämpligt.

så höll vi då på, alla berörda vet vilken fasa, fingrarna lämnar stora gropar i armstödsbakeliten

och andningen upphör..

då

ropar förtjust min rara doktor

...nämen titta här minsann!!!..

och jag  tar ett ännu fastare grepp om bakeliten.

...du har tre rötter ...det har har bara asiater

jaha så var det med den saken

förklara det den som kan.

 

 Hur har detta gått till?

Hur får en liten sjömanshustru i en stuga på en pytteliten ö i

norra Skärgården till ett vänsterprassel med en asiat?

Tog sjömansmaken med en snedögd kompis för att ha lite orgier i alla enkelhet?

Seglade ett piratflaggat skepp in i viken och våldförde sig på kvinnan i fråga?

Man kan undra

eller har man kånkat omkring  med gener sedan Gingis Khan var på utflykt i trakterna?

Någon begåvad får forska på detta

 

En anmoder i min genuppsättning fixade i alla fall till äktenskap i fjärran trakter

den sidan av praktiskt arbete har jag oxå ärvt, många par har mig att tacka för att de fann varandra.

 

Det mest utmärkande draget är dock nomadtarmen som jag besitter. Kanske Gingis i alla fall.

I mitt vuxna liv har jag flyttat 13 gånger.

Efter ett par år på ett trevligt ställe börjar det klia i själen eller är det måhända tarmen.

Med örnblick kör jag runt med bilen och snokar i områden som har vatten, skog, ljus och luft i

trevlig blandning. det sociala livet får bestämma hur nära centrum och skolor det ska ligga.

Mitt jobb som vigselförrättare har gett mig möjligheter att komma i hemmiljöer över hela norra stor-Stockholm

och upptäcka områden som jag inte ens visste att dom fanns.

 

Väl beslutat mig för att ...här..kan man resa tältet..då ska maken informeras.

-Nä jag tänkter inte flytta, säger han varje gång

-Så synd säger jag , för det tänker jag. 

Jag vet nämligen att han tycker det är jättekul när väl att praktisk jobb är utfört.

så har vi då hållit på 5 gånger.

 

Tältet denna gång står stadigt, rekordlänge, 15 år i Minneberg.

Det är en ynnest att bo här.

En liten by , en spottloska från stan, ett vattenhål vid Ulvsundasjön,

Ingen annan trafik än vår egen,

Bussen går enkelriktad ringlinje till T-banan

Handelboden vid torget har alla basförnödenheter

Båtplatser och badbrygga, strandpromenad till koloniområdet.

Alla småpratar med varandra , nickar igenkännande, en del blir kära vänner.

 

Nomadens sista suck med andra ord ..här ska tältet förbli.

Just nu tänker jag vinna en miljon och byta upp oss till en 4:a 

När maken blir panchare behöver vi lite mer svängrum och en inglasad balkong att spisa middagar i

och extrarum för barnbarn som ska in till stan och röja.

 

Har man tur så får man flytta en gång till med fötterna sist.

 

Kolla med tandis om du rotfyller.... vi ses på stäppen¤

  

 

Nu har de gjort det igen!

Succé alltså, Runmarö Stadsteater eller vad man ska kalla det fantastiska gäng som nu för andra gången erbjudit öbefolkningen sommarens kulturupplevelse. Förra årets föreställning, om en ökänd kärlekshistora, även denna en succé, gav scendamm i näsorna på ensemblen. Berusade av framgången ville alla fortsätta, så Pia Landelius gav sig i kast under vintern med ett nytt manus SMUGGEL, om tre bröder vars livsstilar går tvärt isär, en smugglar och två fångar dessa skärgårdens entrepenörer.

För att sätta färg på intrigen har Pia kryddat med glimtar från Öns religiösa period, dvs missionshuset glansperiod. Min mamma Dolly sa:" att det var där man träffade alla unga herrar". Och unga herrar med kärleksbekymmer är en annan krydda i spelet. Öns kvinnor däremot har bekymmer med att rösta för eller emot motbokens införande.

Ensemblen har haft proffs till hjälp med dekor, musik och inte minst regi. Få bland publiken förstår vilket gigantsikt arbete de lagt ner på sommarens produktion. Även skådespelarna jobbade med dryga läxor och repetitioner i sommarvärmen. Judith Hollanders erfarna regihand har i år fått flera i ensemblen att blomma ut i sina roller. Helt lysande var Monica Ek som Aurora, stor scennärvaro och genomarbetad rollpersonlighet. Göran Lindgren som tullarbrodern Ernfrid och flirtiga Smugglar-Pontus höjde också spelet dit det skulle. Ett stort stöd har ensemblen haft i skönsjungande Bo Talerud och kristliga Lilian Öhrströms beskäftiga rådgivning.

Något som inte nog kan påpekas är hur viktigt det noggranna valet av musik och sånger är för helheten. Här hade man lyckats fullt ut. Kören var strålande och medryckande, särskilt gillades herrarnas fyllekvartett, den satt perfekt med de duktiga flickorna som spelade bekymrade döttrar till festprissepappan. Publiken hängde med i sångerna och höjde nöjestemperaturen flera grader. Danserna däremot hade mått bra av fler repetitioner. Var det några som dansade bra så var det killarna på ön.

Som helhet fungerade spelet, men mer arbete behövs kanske med skådespelarnas scennärvaron och det egna rollarbetet inför nästa produktion. Roligt vore att få med fler barn och ungdomar i ensemblen, det skulle ge underbara sommarminnen för hela familjen som engagerar sig i produktionen. Spelplatsen är ju som den är och inte så mycket att göra åt, Ulf Öhrström har gjort allt som kan göras just nu. Men spelplatsen kan utvidgas till entréer och sortier genom salongen , kanske ytterligare en liten spelplats bak i salongen. Kanske kan historieberättandet göras inte från Ax till Limpa, utan med överraskande infallsvinklar. Överraskningar är det bästa publiken vet och första minuterna efter ouvertyren ger det perfekta tillfället att slå an en oförväntad ton. Ett av mina favorit-trix, där det passar, är att ge en doftupplevelse... oset av kålsoppa och stekt fläsk... nybakat bröd. Kul och sätter personliga doftminnen i brand.

Det ena ger det andra och amatörskådespelare är otroligt nyfikna och hungriga på att lära sig mer, deras stora styrka är engagemanget och glädjen, när de sedan hittar gensvaret bland publiken så växer självförtroendet och förståelsen för detta egendomliga och underbara arbete. Vi kan nog se fram emot många spännande säsonger av Runmarös historia med Runmarö Stadteater.

"Bryt ett ben" som vi på teatern säger
Lillemor Eriksson
www.snurrpipan.blogspot.com innhåller även CV om mitt teaterarbete

Dödens Lammunge

låter kanske spännande 
för dit ska vi hela bunten och ingen vet vad som försegår bakom hörnet.
Vadan dess dystra tankar undrar du och knaprar vidare på ditt kolestrolbehängda wienerbröd.
(vilket som så mycket annat visade sig vara fel i läkekonsten, man ska inte käka tabletter mot kolestrol)
men herregud läkemedelsindustri ska ju leva oxå
och alla doktorer ska kunna få en lite uppmuntran utöver landstingets skärv.
 
Tja de började  hos frissan
såg bilder i kungliga skittidningen från en premiär
ca 40 personer log tillgjort mot mig och samtliga utom två var svartklädda
månne sörjer vi någon hedangången artist.. men icke ..det är kulturuniformen
svart med gärna något svartvitrandigt till, inte bibliotikarier de handlar hos Gudrun Sjödén.
 
Nu har jag visst förirrat mig
men om du minns vintern, så slut ditt öga och se framför dig alla dessa svart-brun- och gråklädda som strätar i kylan.
Då är min undring
varför har modeindustrin klamrat sig fast vid tanken, mörka kläder/mörka årstiden
är det något sort kamoflage månne
ska vi gömma oss och inte synas till dess vårsolen kommer?
Kreativitet icke,  bara slapp-tänkt.
På den tiden när man gick tur på fjället hade man en illorange parkas
så att fjällräddningen skulle hitta en när så tarvades. Mer organge åt folket!!
 
Vintern skulle bli lite gladare om någon, (förutom Gudrun Sjödén) tog fram färglådan
och klädde oss i härliga ljusa färger, glada pasteller och pigga grundfärger
på sommaren duger det bra med bara vitt, för naturen har tagit över färgklickarna.
 
Skulle vilja uppleva en vinter utan att undra över vilken dödens lammunge vi sörjer unisiont.
 
Inne på ämnet så hörde jag igår på ångradion att begravningasutensilier har blivit lite hipp,
Ja det är klart,
nu har vi betat av köken, badrummen, utemiljön så det blir kistan som är nästa skrytfaktor.
den ska alltså visa vem jag är, (nåja var), och kan då bli bemålad med golfklubbor, se ut som en båt,
en lite rabatt, musikinstrument, hundar, hästar ja precis det som du tycker ska representera glädjen i ditt liv.
Har man uppskattat ett underbart kärleksliv, så blir det en överraskning för de sörjande.
 
Detta kostar förmodligen skjortan och femtio men det är själva statuspoängen kan man tro.
Måste ta mig en funderare på hur den skulle kunna se ut.
Egentligen är det, som det mesta under solen, inte nytt precis
På gammeldagstiden släpade man med sig personal och som bekant arméer för att visa
.."kolla mig hur fin har varit"..
 
Som 75-åring har man nu accepterat att man blir högst 105 år och är med andra ord på nerrräkning.
På min födelsedag talade yngste sonen om för de förvånade gästerna
att jag har planerat min begravning in i minsta detalj, så att inga klantiga barn ska kunna förstöra högtiden.
 
Ja det är sant
jag rekommenderar detta
utmärkt sätt att förbereda resan s.a.s
inte minst för att man är producent och regissör i föreställningen
och därmed fast förankrad i livet en liten stund till.
Och fina recentioner får man
vem vill prata skit om en hädangången
inte bland min vänner i alla fall.
 
Var på fin begravning häromdagen
det kommer att framöver bli de tillställningar som sätter nedräkningen i kristalllklart ljus
bokade raskt in en underbar sångarkvartett
(de tackade ja)
vet inte hur jag ska få plats med två stora körer och en kvartett, men det är ett vanligt producentproblem som jag säkert löser med tiden
blir jag så 105 år, så är det en viss mansspillan att räkna med.
 
Tycker att begravningar ska var glada tillställningar oxå, lite åt irländs likvaka,
mycket gott att dricka , alla lite på  snusen och drar fina historier
man har ju gjort en del lysande praktmissar under åren som kan muntrar upp.
 
Du tycker kanske att dö är en trist historia
men jag vet inte om det är så när man fått ett rikt liv och gjort det mesta man önskade
antingen somnar man som vanligt..och vem är rädd för att somna???
Eller så startar man man ny kula
och det är bara spännande
Det svåra man skyggar för är sjukdom, att leva med smärtor, hopp och besvikelser
det är otroligt att människor orkar, vilket mod och vilken styrka de uppvisar.
Min första man, Janne dog 32 år gammal i skelettcanser
och det han gav mig på livets resa är den här tryggheten
- "Om Janne har vågat dö så vågar jag också"
det låter inte klokt men precis så är det
håll dig fast i mattludden kamrat så länge du har dig
kram¤
 
 
 
 

Ode till en Bulldog Del 1

Del 1
Antingen har man en hund eller så har man en bulldog, lyder stridsropet för en ägare av denna mycket annorlunda hundras, notera även att, antingen tycker man om trubbnosar eller så avskyr man dem.
Hur blev det då bullisar i vår familj.
Barnet, Snurrpipan du vet, hade sedan skrivkunnighetens intrång i livet, idogt vid varje jul och födelsesdag präntat
HUND  på önskelistorna. Inte blev det någon hund inte.
Dolly som hade 3 rum och kök samt 1 barn att sköta under årets 10 månader ansåg detta för betungande, det var dumt av henne, barnet hade behövt en lekkamrat och hon hade mått fint med hundpromenader
För självklart hade dessa sällan skötts av barnet i fråga.
Precis som i alla familjer.
Åren gick och barnet skaffade sig en del andra lekkamrater, manliga sådana  gärna.
I första giftet blev barnet med hund, svärfar bankdirektören i Örebro hade bulldog som hobby, vilken lycka.
 
-Han kommer inte att sörja mig hälften så mycket när jag dör, som han sörjer sina hundar, spådde svärmor
 med all rätt
 
 Ibland hade vi två stycken, lyckan var pyramidabel och kärleken var ömsesidig.
En dogg John Bull hade fel på en minisk och skulle opereras, men inte i Örebro bevars utan på Kungliga Veterinärhögskolan. Maken doktorn som även  var f.d.vet.kand vid denna trevliga institution ordnade med omsorgen och jag fick nådig tillåtelse att varje dag hälsa på John Bull.
Han bodde i ett kakelklätt bås med ca 20 andra nyopererade kamrater i likadana bås.
Det var inte tillåtet för huttar och massar att hälsa på, så glädjen stod högt i tak när jag kom, alla tjöt och berättade hur eländig tillvaron var och  blev då tröstklappade.
Men inte John Bull  han vände ryggen åt mig och stack in nosen i bortersta hörnet.
 
-Här ska inte f-n hälsa på svikaren inte, stick och brinn.
 
Så småningom var det dags för hemfärd och doktorns ordinationer.
 
-Han kommer att vara rädd att sätta ner det opererade benet, för att det gör lite ont fortfarande,
 så håll i stramt kopplet så att han blir tvungen att sätta ner det.
löd rehabiliteringsprogrammet,
I 20 mil stod han i baksätet och dräglade på mitt huvud och sen var det pusskalas med husse.
Alla flyttade ut till landet, en liten herrgård i Bergsslagen med stort träd på uppfarten, sjötomt och hela tjillevippet som anstår en släktgård.
Runt uppfarten en eleganta syrenhäckar mot insyn.
Detta hade även John Bull klart för sig visade det sig.
Husse gick snällt snigelfartspromenader på tomten och matade sin haltande älskling med lite leverpastej under uppmuntrande
 
-Du är så duktig du husses lille gosse.
 
Så en dag stod vi på övre våningen och såg ut genom fönstret hur Bullen stack i väg som ett spjut bort mot skogsbrynet, kom hem efter en stund i raskt språng
men
närmade sig syrenhäcken
drog fint upp det operade bakbenet under magen och haltade hem till leverpastejen.
Sådana är de dessa kreatur, sluga.
 
Men även lite korkade när det behövs.
Svärmor gjorde naturligtvis egen hundmat, hon var fostrad på en lanthushållskola hon, vi kokade alltså strupar och annat inkrom i stora lass (luktade apa) och blandade detta med knäckebröd och sallad.
Granne i staden var boxern Buster som betraktade sig som Bullisarnas bäste kompis. Det hade hänt att han tittat in och ätit upp resterna i skålarna vilket ingen någonsin glömde.
När skålarna sattes fram försvann kött och bröd på ingen tid alls och som centrufugerat satt salladen runt skålkantern.
färdigätit.
då lutade sig Svärmor fram emot fönstret och sa
 
-Nej men titta där kommer Buster.
 
sallad borta på ingen tid det heller
Men Buster hade varit död länge.
 
En ny Bulldogspojke Bam, import från engelska England, var en pigg och lite feg krabat.
Till gården hörde utarrenderad mark som bl.a innehöll en fin äng nedanför de nu bekanta syrenbuskarna.
Där var arrendatorns nordsvenska Pålle parkerad och smackade gott ängsgräs under kontemplation.
På vägen stod Bam och skällde som en besatt , i dagar dessvärre. Pålle lät sig inte imponeras.
Efter en tid tog Bam ett avgörande beslut och sprang ner på ängen. Pålle rörde inte en min.
så började en tid med skällande på långt håll på ängen.
Avancemang tilltog , springa runt häst och skälla, fast på lite avstånd. Pålle rörde inte en min.
Escalering till springa under och runt häst och skälla. Pålle fnös men tuggade vidare.
 
Men så en dag , vi hade turen att stå vid köksfönstret och torka disk, väntade den trogne Pålle på sitt rätta tillfälle.
När hundkräket var i precis rätt läge.....så....sviiiiiiiiiiisch flög Bam högt upp i luften och pladask ner på backen
Alla rusade ut och fann en hund med ögon som gick karusell i  huvudet och en blå tunga som en slips.  Efter ingen stund alls var vi hos veterinären i Nora. Maken i kraft av sitt kunnande inne hos veterinären och jag med svärfar i handen väntandes. 
Det tog en stund men så trippade det lite bullisklor i korridoren och där kom Bam som om inget hade hänt.
 
-Äsch sa veterinären , dom är så tjockskalliga så det klarade sig
 jag tog och gjorde honom ren i öronen när han ändå var här.
 
Leverpastejskalas, blommor och gratulationskort blev dagens lön och Pålle fick frid och ro hela sommaren
Ode nr 2 kommer om ett tag
till dess håll dig fast i mattludden
 

Kaffeflickor

eller blåsippor till fröken
 
Ja det har ju hänt lite smått och gott på sistone i de högre svärerna..somliga har snubblat ner från tronen så att säga.
Men var det nån egentligen som levde i ovisshet..icke då.. bernadottingarna har som tidigare i denna blogg meddelats, kopulera vilt ute bland folket i alla tider.
Men den nuvarande regenten ser ju ut som statens egen lille havregrynsgröt-göbe, så vem trodde att han var flickorna bäste vän.
 
Men si de e makten si som lockar så svårt. Och kändisskapet.
Vem skulle inte i unga år velat med beslöjad röst meddelat väninnorna:
-" Ja så låg jag med Henry Fonda på den där festen"" 
eller varför inte Kennedy..det gjorde ju alla kvinnor vad jag kan minnas. Han blev tilldelad ett nytt kvinns under lunchen redan.
Men det var grabbar med karisma det och det är svårt att motstå.. hade Mikael Persbrandt kommit förbi när jag jobbade på Filmhuset hade jag ÖGONBLICKLIGEN  kastat mig på golvet.
 
Men Makten är ännu mer förförisk än karisman tydligen och det börjar tidigt.
...minns du att i varje klass i skolan fanns det nån arselslickare som kom dragande med blåsippor till fröken...alternativ äpplen..
Alla konferanser .. en kursledare omringade av glittrande kvinnor som .."vill fråga en sak"
alternativ pipa .."oh vad bra det är, det är första gången jag begriper nåt"  
och med en lallande fånes säkerhet var någon glittrande inte på sitt rum den natten.
T.o.m. kvinnliga kursledare fick äran att bli uppvaktade i kraft att sitt ämbete s.a.s
 
Så mänskligt vanligt förekommande ..chefen/skreteraren..doktorn/syster...regissören/skådisen
jaja dom träffas på arbetet ..det gör nästan alla..
men det är den ballaste killen i skolan som är den åtråvärde.
Det tar många år innan kvinnor begriper att de är den snälle i bakgrunden som är Fyndet. Och där skulle kungen kunnat platsa om han varit en vanlig maläten liten Svensson.
 
Patetiskt är det att kvinnosynen har stannat på Oskar l:s tid . Lite Sultanstuk t.o.m Aja Philipsson
3:e gången gift, 9 barn och nuvarande hustrun 30 år yngre ..det är han som är ballast i kungens skola s.a.s
Nog o detta ..en dag får vi läsa om kungens älskarinna sopm jobbar på TV och
som alla känner till men ingen läcker och sen är alla portar öppna.
Heder åt journalistiken som kunde hålla käft i åratal om Berra och Lilian.
Kaffeflickan Henemark uttryckte sig
"Jag måste berätta för att orka gå vidare"
men det skulle stå .."för att jag får så bra betalt"
MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN
JOJO
 
 Tillbaka till Filmhuset.. damtoaletten, där fanns ett bra klotter..det stod
-arbetarkärringen strävar ett helt liv efter att bli borgarkärring
och borgarkärringen strävar efter att bli adelskärring
 
ett att annat fint påpekande tycker jag är
----VI FLYTER VI PÄRON SA SVINSKITEN
makt de e grejer de
kram på er alla gulliga svenssons 
 

Kära Hösten

Kära hösten nu är du här igen och jag blir lycklig bara jag ser dig, nosar på dig och känner dina smekningar mot min kind
..nu är kvinnan inte riktigt som hon ska, säger du, särskilt om du är hösthatare och sommargalning..
 
men min kärlek till hösten har sina skäl och kan bytas ut mot  ÄLSKADE PAPPA
 
Som jag älskade min pappa, jisses det finns ingen sans och reson i den kärleken, för han var en mycket sträng person och inte alltid uppskattad av sin besättning..ja ja en dag ska jag berätta om honom och hans bröder men nu
 
ÅRET ÄR 1942 PÅ HÖSTEN
brinnande krig och pappa chartrad av engelsmännen kämpar sedan 1939 i konvojer över Atlanten
han är kapten i Svenska Handelsflottan, men fartyget är beslagtaget  ..befälet får ta hand om fartyget med ny besättning, den gamla sändes tack och lov hem.
1942 blev fartyget Tisnaren torpederad ..alla klarade sig ...och PAPPA FICK KOMMA HEM
på hösten
barnet nu 6 och halvt år, hade inte sett honom på tre år
alltså en okänd legendomsusad man i uniform som blickat ner på tösen från nattduksbordet
MIN PAPPA FINAST I VÄRLDEN
man skulle kunnat tro att drömmen skulle krackelera när denna svårt stressade man blev verklig
..inte då...han var ännu underbarare än i drömmen
hon får berätta själv
 
....."Pappa har kommit hem. Mamma har sluta gråta. Lite jobbigt är det för hon klänger på honom hela tiden och dom viskar och pussas. Det är svårt att komma emellan.
 
Men vi leker mycket pappa och jag. Han har byggt ett Tomtehus åt mig av en sockerlåda och gjort dörr och fönster och målat den röd med vita knutar. Min pappa kan göra allting. Vi har satt in en dockmöbel åt tomtenissen, så han har något att sitta på.
Jag har börjat skolan och fått en ny cykel STOR så jag kan cykla till skolan i Uppeby varje dag. Det  tar 20 minuter.
När jag ska ge mig iväg går pappa och jag ut med en liten liten kopp gröt till Tomten och ställer in den i huset.  Pappa springer med mig hela vägen ut ur byn och vinkar..."Jag står här när du kommer hem" säger han. Och det gör han.
Vi har fått en tjock bok med fickor av fröken  Wassberg..i fickorna ligger alla bokstäver stora och små.
På kvällen sitter Pappa och jag och bygger ord... de e så svårt så jag blir tokig...
Men mest är vi i snickarboden. Jag har en låda som jag står på och en liten liten hammare och en liten liten såg ..så vi jobbar tillsammans. 
Ibland vilar vi, då håller jag i hans hand och pillar i alla hårstråna, dom kittlar om man drar handen över kinden.
Min pappa har tatueringar överallt..på bröstet ett segelfartyg..som han kan få att röra på sig.
På ena armen ett hjärta, på det andra ett ankare. Blått och rött är det . INGA ANDRA PAPPOR I BYN HAR SÅNT....BARA MIN PAPPA.
Fast på vår tomt står ett jättetält med soldater i ..dom ska skydda oss mot fienden, säger Mamma..
och där finns en gubbe som heter så tjusigt, Ringblom  ...han har också ett hjärta på armen
Det har jag sett för dom står ute och tvättar sig varje dag
.
Pappa har lärt mig köra aktersnurran, han tycker det är bra så jag kan skjutsa mamma om han inte är hemma. Han vet inte om han måste vara med i kriget igen och då ska jag kunna hjälpa mamma.
"Det kan väl inte jag som är så liten".....
"Jo,man kan allting som man verkligen vill" sa han..fast jag vet inte jag,
man kan ju inte sten.
 
Du förstår Höst är för mig
 
Pappa ...få börja skolan och cykeln Rullegull..lyckligare än så blir man väl aldrig mer
 
kram på er alla