ett försök

Skickat från Windows E-post

tester om jag minns rätt

Skickat från Windows E-post

Räckmackan

Slog mig häromdagen att man har haft ett enorm tur som föddes 1935.
Att vara 77 tycker väl du, unga människa inte är så tursamt precis, inte långt kvar s.a.s
Men 77 är livat må du tro,
för man har fått nosa på det mesta här i  livet 
och med detta blivit såväl klok som glömsk för misstagen.
 
ADOPTERAD
För min del började det hela med att jag har två föräldrapar
en mor som dog när jag föddes,  far på sjön, där fanns det inte plats för baby precis
ett år på barnhem
åsså hoppsan ny mamma och pappa
till alla adoptivbarn vill jag bara säga, 
lyckostar, efterlängtade, överbeskyddade och sönderälskade.
Tala om bra start i livet.
Flytet fortsatte sedermera med att på 60-talet var man arvsberättigad
till samtliga föräldrar. Ärvde en ö med hus på t.ex, fast det fick syskonen behålla
gamig är jag inte.
 
DAGIS
Ensamt barn skulle få kamrater tyckte den goda modern, fick förunderligt nog
gå i katolskt dagis med nunnor och allt.
Det fanns inget utbud precis 1940, 
Fredvinda hette min nunna. Inget religiöst vad jag kan minnas
annat än att jag gjorde en fin gravsten med blommor och allt i modellera. Men kanske ändå
jag blir lite konstig när jag besöker kloster utomlands, känner mig väldig hemmastadd.
 
SKOLAN
Skolan på den tiden, det var skola det, med orgel, kateder planschställ och pekpinne.
(en dag ska jag berätta om ett halvår i skolan på Runmarö 1942)
Nu gick jag som  söderbo i Sofia folkskola ca 1000 barn i en jättebyggnad och med toaletthus på gården.
det var förenat med fasa eftersom de stora pojkarna lurade i alla hörn för att retas och vilja kladda.
Matbespisning fanns det för Nyckelbarnen, vi andra gick hem till mamma. Jag hade nästan varje dag en kompis med hem. Det är nu 1943 och krig i Europa, maten var därefter. Flyt som vanligt, Pappa som hade styckegods och passagera på sitt fartyg, hade bunkrat ris och massor med fruktkonserver innan kriget bröt ut.
jag och klasskamrater blev alltså uppfödda på rispuddingar av alla sorter och en herrans massa ananas.
  
Efter 4 år var det dags för flickskola, 
 Började alltså i Norrmalms kommunala flickskola och där var det ordning och reda.
djävlar om man var uppkäftig då blev det SÄNKT SEDEBETYG och vem skulle våga sig hem med ett dyl.
VILKET FLYT FLICKSKOLA inga larviga grabbar som störde och gjorde sig märkvärdiga. Nu var det dags
att läras upp till en allmänbildad liten flicka, gångbar som blivande hustru först och främst. 
Konsthistoria, psykologi  var nog flickskolorna ensamma om på den tiden. Det var kul och så spelade alltid avslutningsklassen teater.
Mona Malm och jag t.ex., hon var hör och häpna min älskarinna, själv var jag den danska konstnären Thorvaldsen
Ett mycket udda pjäsval faktiskt av vår svensklärare ,"I Rom" Strindberg med alla roller för män och en kvinnlig till Mona
Skolans faddersystem fanns ända sedan kusin gick där 20 år tidigare.
När vi hamnade i sista klass  7:an, så fick vi ett eget gemensamt
stort vackert rum med bekväma möbler,  dit vi fick gå på rasterna. (tidigare rökte vi som skorstenar vid Johannes kyrkvägg på rasterna).
Inga lärare fick komma in utan att knacka, däremot så var vi tilldelade varsin liten förstaklassare som kunde komma när som helst,
vi tog det på stort allvar.
 
HOBBY
fanns massor att göra  och jag fick pröva på allt. Flyt igen.Blev Sofiaflicka (Idla var konkurrenter)Scout  och folkdansare i Gamla Stan
Dansade balett, spelade piano (hjälp i 10 år, hatade varje minut), 
gick i Dansskola hos Holger Rosenqvist och fick sedan äran att hoppa in som vikarierande partner ibland.
Red med min kusiner. Hunter hette min häst och Salama Bertils, vilka löjlig saker man kommer ihåg.
Teater blev det ganska fort.  På sommarlovet och satte vi upp revyer på Pangets gårdsplan 3 år i rad.
Alla kom.  Pengarna gick till Radiohjälpen , då fick man önska en skiva, jag hade enväldigt valt
"Rumba ur Sorina" , milde kom ihåg det också. (Pappa hade haft kompositören som passagerare på sitt fartyg)
efter tredje året spelades det minsann i radion, fast då var inte jag hemma.
 
 Gänget jag umgicks med som tonåring, gick i Södra Latins gossläroverk och där satte  man upp en seriös pjäs och en revy varje år. Vi hade också en egen lokal att vara i på fritiden. En kille hade fixat en källare (medeltida) på Skeppar Karls Gränd i Gamla Stan. Men bara ana vilket flyt. Vi bjöd ner våra ängsliga föräldrar som trodde att orgier var vardagsmat men vi fick godkänt. Här planerades och jobbades med uppsättningarna som sedan spelade vi i aulan.
Alla kom.  Detta är 51-52-53 långt innan TV kom så folk gick man ur huse för teater i Södra Latin
Inte ens på den tiden ville jag stå på scen men jobbade som regiassistent med hull och hår. Regissörerna
blev senare proffs på teater och TV.
 
Så var det dags att sluta plugget och vad göra sedan? Jag ville pröva in på Scenskolan eller
Konstfack, men då var det slut på flytet för tillfälle.
Mina föräldrar ville att jag ska kulle ha ett jobb och kunna försörja mig, inte bli hemmafru som var på modet på 50:talet. Efter kriget skulle kvinnorna som bekant tillbaka till spisen, fast de skött landet under kriget.
Så det var väl flyt i alla fall kan man säga. 
 
NU gör jag en paus till nästa omgång
som kommer att handla om   KLÄDER, UTBILDNING, JOBB och KÄRLEK kanske
 
 
 
 
 
 

Tillbaka till Bloggen

Konstigt är det att man plötsligt slutar skriva fast det är så roligt,  den här sidan har jag inte besökt sedan oktober -11
och allt handlade om att min älskade hund blev så sjuk och dog på våren.

Jamen säger du är det inte bra att skriva av sig när man är ledsen kanske det men inte för mig, det blir liksom tomt bara. 

Är jag djupt deprimerad så slutar jag äta också, så länge jag är en rund och go tant så är allt OK. Så blev det ett nytt hundår med valpen Titti som tog lika mycket tid som vilken bäbi som helst. Igår fyllde hon ett år så nu ska vi se om inte skrivklådan är igång igenförst ska jag kolla om detta kommer dit det ska.

 
På återseende.

Nomadens sista suck

Med bestämdhet har jag i alla tider hävdat att jag har ett tidigare förflutet som kinsesisk äktenskapsmäklare, och då menar jag inte i detta levande livet utan i andra dylika. Har inte en aning om hur jag vet detta, jag bara vet. Precis som jag vet att jag tillbringat en tid på jorden i kloster, känner mig totalt hemma i den miljön t.o.m. dofterna är bekanta.

Ytterligare en tillvaro, fast skrämmande, är flykten över en stor grässlätt jag drömmer ibland om den två svartklädda människor kämpar sig fram med en tungt lastad kärra på höga trähjul. en kvinna och en man, och det är jag som är mannen. Tror att de flesta har dessa förminnelser, ja inte mina då utan alldeles egna.

Till saken...
Vi tar det här asiatiska till att börja med. I kraft av min ålder börjar oxeltänderna(vadan detta namn förresten) att krackelera med rotfyllningar som belöning. Min högt älskade tandis, som är en trygghet i dessa delikata ingrepp, är professor i rötter så lämpligt. Så höll vi då på, alla berörda vet vilken fasa, fingrarna lämnar stora gropar i armstödsbakeliten och andningen upphör.. då ropar förtjust min rara doktor ...nämen titta här minsann!!!.. och jag tar ett ännu fastare grepp om bakeliten. ...du har tre rötter ...det har har bara asiater. Jaha så var det med den saken förklara det den som kan.

Hur har detta gått till?
Hur får en liten sjömanshustru i en stuga på en pytteliten ö i norra Skärgården till ett vänsterprassel med en asiat? Tog sjömansmaken med en snedögd kompis för att ha lite orgier i alla enkelhet? Seglade ett piratflaggat skepp in i viken och våldförde sig på kvinnan i fråga? Man kan undra eller har man kånkat omkring med gener sedan Gingis Khan var på utflykt i trakterna? Någon begåvad får forska på detta.

En anmoder i min genuppsättning fixade i alla fall till äktenskap i fjärran trakter den sidan av praktiskt arbete har jag oxå ärvt, många par har mig att tacka för att de fann varandra.

Det mest utmärkande draget är dock nomadtarmen som jag besitter. Kanske Gingis i alla fall. I mitt vuxna liv har jag flyttat 13 gånger. Efter ett par år på ett trevligt ställe börjar det klia i själen eller är det måhända tarmen. Med örnblick kör jag runt med bilen och snokar i områden som har vatten, skog, ljus och luft i trevlig blandning. Det sociala livet får bestämma hur nära centrum och skolor det ska ligga. Mitt jobb som vigselförrättare har gett mig möjligheter att komma i hemmiljöer över hela norra stor-Stockholm och upptäcka områden som jag inte ens visste att dom fanns.

Väl beslutat mig för att ...här..kan man resa tältet..då ska maken informeras. -Nä jag tänkter inte flytta, säger han varje gång. -Så synd säger jag, för det tänker jag. Jag vet nämligen att han tycker det är jättekul när väl att praktisk jobb är utfört. Så har vi då hållit på fem gånger.

Tältet denna gång står stadigt, rekordlänge, 15 år i Minneberg. Det är en ynnest att bo här. En liten by, en spottloska från stan, ett vattenhål vid Ulvsundasjön, ingen annan trafik än vår egen. Bussen går enkelriktad ringlinje till T-banan. Handelboden vid torget har alla basförnödenheter. Båtplatser och badbrygga, strandpromenad till koloniområdet. Alla småpratar med varandra , nickar igenkännande, en del blir kära vänner.

Nomadens sista suck med andra ord ..här ska tältet förbli. Just nu tänker jag vinna en miljon och byta upp oss till en 4:a. När maken blir panchare behöver vi lite mer svängrum och en inglasad balkong att spisa middagar i och extrarum för barnbarn som ska in till stan och röja.

Har man tur så får man flytta en gång till med fötterna sist.

Kolla med tandis om du rotfyller.... vi ses på stäppen!

Nu har de gjort det igen!

Succé alltså, Runmarö Stadsteater eller vad man ska kalla det fantastiska gäng som nu för andra gången erbjudit öbefolkningen sommarens kulturupplevelse. Förra årets föreställning, om en ökänd kärlekshistora, även denna en succé, gav scendamm i näsorna på ensemblen. Berusade av framgången ville alla fortsätta, så Pia Landelius gav sig i kast under vintern med ett nytt manus SMUGGEL, om tre bröder vars livsstilar går tvärt isär, en smugglar och två fångar dessa skärgårdens entrepenörer.

För att sätta färg på intrigen har Pia kryddat med glimtar från Öns religiösa period, dvs missionshuset glansperiod. Min mamma Dolly sa:" att det var där man träffade alla unga herrar". Och unga herrar med kärleksbekymmer är en annan krydda i spelet. Öns kvinnor däremot har bekymmer med att rösta för eller emot motbokens införande.

Ensemblen har haft proffs till hjälp med dekor, musik och inte minst regi. Få bland publiken förstår vilket gigantsikt arbete de lagt ner på sommarens produktion. Även skådespelarna jobbade med dryga läxor och repetitioner i sommarvärmen. Judith Hollanders erfarna regihand har i år fått flera i ensemblen att blomma ut i sina roller. Helt lysande var Monica Ek som Aurora, stor scennärvaro och genomarbetad rollpersonlighet. Göran Lindgren som tullarbrodern Ernfrid och flirtiga Smugglar-Pontus höjde också spelet dit det skulle. Ett stort stöd har ensemblen haft i skönsjungande Bo Talerud och kristliga Lilian Öhrströms beskäftiga rådgivning.

Något som inte nog kan påpekas är hur viktigt det noggranna valet av musik och sånger är för helheten. Här hade man lyckats fullt ut. Kören var strålande och medryckande, särskilt gillades herrarnas fyllekvartett, den satt perfekt med de duktiga flickorna som spelade bekymrade döttrar till festprissepappan. Publiken hängde med i sångerna och höjde nöjestemperaturen flera grader. Danserna däremot hade mått bra av fler repetitioner. Var det några som dansade bra så var det killarna på ön.

Som helhet fungerade spelet, men mer arbete behövs kanske med skådespelarnas scennärvaron och det egna rollarbetet inför nästa produktion. Roligt vore att få med fler barn och ungdomar i ensemblen, det skulle ge underbara sommarminnen för hela familjen som engagerar sig i produktionen. Spelplatsen är ju som den är och inte så mycket att göra åt, Ulf Öhrström har gjort allt som kan göras just nu. Men spelplatsen kan utvidgas till entréer och sortier genom salongen , kanske ytterligare en liten spelplats bak i salongen. Kanske kan historieberättandet göras inte från Ax till Limpa, utan med överraskande infallsvinklar. Överraskningar är det bästa publiken vet och första minuterna efter ouvertyren ger det perfekta tillfället att slå an en oförväntad ton. Ett av mina favorit-trix, där det passar, är att ge en doftupplevelse... oset av kålsoppa och stekt fläsk... nybakat bröd. Kul och sätter personliga doftminnen i brand.

Det ena ger det andra och amatörskådespelare är otroligt nyfikna och hungriga på att lära sig mer, deras stora styrka är engagemanget och glädjen, när de sedan hittar gensvaret bland publiken så växer självförtroendet och förståelsen för detta egendomliga och underbara arbete. Vi kan nog se fram emot många spännande säsonger av Runmarös historia med Runmarö Stadteater.

"Bryt ett ben" som vi på teatern säger
Lillemor Eriksson
www.snurrpipan.blogspot.com innhåller även CV om mitt teaterarbete

Dödens Lammunge

låter kanske spännande 
för dit ska vi hela bunten och ingen vet vad som försegår bakom hörnet.
Vadan dess dystra tankar undrar du och knaprar vidare på ditt kolestrolbehängda wienerbröd.
(vilket som så mycket annat visade sig vara fel i läkekonsten, man ska inte käka tabletter mot kolestrol)
men herregud läkemedelsindustri ska ju leva oxå
och alla doktorer ska kunna få en lite uppmuntran utöver landstingets skärv.
 
Tja de började  hos frissan
såg bilder i kungliga skittidningen från en premiär
ca 40 personer log tillgjort mot mig och samtliga utom två var svartklädda
månne sörjer vi någon hedangången artist.. men icke ..det är kulturuniformen
svart med gärna något svartvitrandigt till, inte bibliotikarier de handlar hos Gudrun Sjödén.
 
Nu har jag visst förirrat mig
men om du minns vintern, så slut ditt öga och se framför dig alla dessa svart-brun- och gråklädda som strätar i kylan.
Då är min undring
varför har modeindustrin klamrat sig fast vid tanken, mörka kläder/mörka årstiden
är det något sort kamoflage månne
ska vi gömma oss och inte synas till dess vårsolen kommer?
Kreativitet icke,  bara slapp-tänkt.
På den tiden när man gick tur på fjället hade man en illorange parkas
så att fjällräddningen skulle hitta en när så tarvades. Mer organge åt folket!!
 
Vintern skulle bli lite gladare om någon, (förutom Gudrun Sjödén) tog fram färglådan
och klädde oss i härliga ljusa färger, glada pasteller och pigga grundfärger
på sommaren duger det bra med bara vitt, för naturen har tagit över färgklickarna.
 
Skulle vilja uppleva en vinter utan att undra över vilken dödens lammunge vi sörjer unisiont.
 
Inne på ämnet så hörde jag igår på ångradion att begravningasutensilier har blivit lite hipp,
Ja det är klart,
nu har vi betat av köken, badrummen, utemiljön så det blir kistan som är nästa skrytfaktor.
den ska alltså visa vem jag är, (nåja var), och kan då bli bemålad med golfklubbor, se ut som en båt,
en lite rabatt, musikinstrument, hundar, hästar ja precis det som du tycker ska representera glädjen i ditt liv.
Har man uppskattat ett underbart kärleksliv, så blir det en överraskning för de sörjande.
 
Detta kostar förmodligen skjortan och femtio men det är själva statuspoängen kan man tro.
Måste ta mig en funderare på hur den skulle kunna se ut.
Egentligen är det, som det mesta under solen, inte nytt precis
På gammeldagstiden släpade man med sig personal och som bekant arméer för att visa
.."kolla mig hur fin har varit"..
 
Som 75-åring har man nu accepterat att man blir högst 105 år och är med andra ord på nerrräkning.
På min födelsedag talade yngste sonen om för de förvånade gästerna
att jag har planerat min begravning in i minsta detalj, så att inga klantiga barn ska kunna förstöra högtiden.
 
Ja det är sant
jag rekommenderar detta
utmärkt sätt att förbereda resan s.a.s
inte minst för att man är producent och regissör i föreställningen
och därmed fast förankrad i livet en liten stund till.
Och fina recentioner får man
vem vill prata skit om en hädangången
inte bland min vänner i alla fall.
 
Var på fin begravning häromdagen
det kommer att framöver bli de tillställningar som sätter nedräkningen i kristalllklart ljus
bokade raskt in en underbar sångarkvartett
(de tackade ja)
vet inte hur jag ska få plats med två stora körer och en kvartett, men det är ett vanligt producentproblem som jag säkert löser med tiden
blir jag så 105 år, så är det en viss mansspillan att räkna med.
 
Tycker att begravningar ska var glada tillställningar oxå, lite åt irländs likvaka,
mycket gott att dricka , alla lite på  snusen och drar fina historier
man har ju gjort en del lysande praktmissar under åren som kan muntrar upp.
 
Du tycker kanske att dö är en trist historia
men jag vet inte om det är så när man fått ett rikt liv och gjort det mesta man önskade
antingen somnar man som vanligt..och vem är rädd för att somna???
Eller så startar man man ny kula
och det är bara spännande
Det svåra man skyggar för är sjukdom, att leva med smärtor, hopp och besvikelser
det är otroligt att människor orkar, vilket mod och vilken styrka de uppvisar.
Min första man, Janne dog 32 år gammal i skelettcanser
och det han gav mig på livets resa är den här tryggheten
- "Om Janne har vågat dö så vågar jag också"
det låter inte klokt men precis så är det
håll dig fast i mattludden kamrat så länge du har dig
kram¤