Nyheter

Tillbaka i burken med egen blogg.
Jojominsann, somliga har tur här i livet.
Snart kommer det nya drapor som ska handla om
Barnvagnar....ja du förstår
Y-kromosomen...ja igen
Förr å nu ....
men det kommer 14/6 hoppas jag
vi ses Lilje¤

Dödsannonser

Det har hänt något konstigt med dödsannonser. I min späda ungdom och även åren efter den var dödannonser en seriös historia förstod man. Fast man läste dom aldrig. Tok heller man var ju inne på förlovnings- och brölopsannonsering... fullt sjå... alla man kände skulle gifta sig bevars. Det var på 50-talet... inte tal om lösa förbindelser... gift vid 21 annars nuckstadie. Och sen kom alla babisar i en strid ström... fulltsjå igen.

Sen blev det ett stort hopp till ungarna själva nått bröllopssvängen. Fast 70-talet hade tagit död på den traditionen. I alla fall bland mina vänners barn. Vi var ju så hipp allesammans. Näbbstövlarna klapprade och beduinsjalarna fladdrade för den fria kärlek i fritt fall. Sen började föräldrar med släkt och vänner att samlas i de sälla jaktmarkerna och då blev det dödsannonser att bevaka.

Men nu... som det är... inga kors, inga blommor och duvor i annonserna... men hundar, golfklubbor, kanoter, fotbollar och annan fritidsannonsering. Är inte alldeles säker att 93-åriga Nisse hade tänkt sig fotboll. Fast å andra sidan han bryr sig inte längre. Det som däremot känns extra intressant är att i DN... husorganet mitt... har man nästan slutat med bröllopsannonser men har sida upp och sida ner hela veckan med döingar... fullt sjå igen alltså.

I flera år, ja i princip sedan föräldrarna är borta och man står först i kön s.a.s har de hädangågna annonskamraterna varit födda på 10-20-talet. Sen blev de födda kring 25 och nu på senaste halvåret, TILL MIN STORA BESTÖRTNING, har dom kvalat in på mitt födelseår 1935. Min skapare! 6-7 stycken varje dag... hur ska det här sluta?

Det får ett nytt perpektiv på livet, dags att leva för fullt och bara göra det man tycker är om, inte öda gudsgåvorna på några onödigheter... Bara vin, karlar och dans, lite sång oxå kanske, medan man vilar sig. Det kan ju vara dags när som helst. Har just varit på Hjärt-och Lungräddningskurs och vet att man bara har 3 min på sig att bli igångpumpad... om hjärnan ska fungera efteråt. Men det ska ni veta att här blir det inte några paletter eller teatermasker i min annons inte.

Ett gott hjärta tillönskar jag dig.
/Lilje

Ålder - som ett lagrat vin

Ålder är ett intressant begrepp. Går utmärkt bra att hålla reda på men känslomässigt väldigt ostyrigt. När man som jag fyller 74 under året. men känner sig som 27.5 inuti blir det lätt förvillande. Damen i skyltfönstret överensstämmer inte heller med den kropp jag tycker att jag dväljs uti. Inte heller alla åtaganden som jag kastar mig in i överensstämmer med den gnuttiga kapacitet som 73-åringen kan prestera. Och tur är väl detta... att kroppen för ett liv medan själen blomstrar... Trist den dag de kommer ifatt varandra vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Det underbaraste med pancharlivet är att man kan leva med sin egen dygnsrytm. Ett helt liv har man stönat sig upp vid 6-tiden och försökt somna vid 22-densamma. Sexåetthalvt år travade man ensam 3 km i mörkret till skolan halvt sovande och så har det fortsatt. Ett rasande dåligt morgonhumör innebar noll konversation med närstående och en argsint inställning till den dag som gryr... så vacker för de morgontidiga hurtbullarna men aldrig för mig.

Inte bara detta utan vårt gulliga samhälle har stämplat oss morgontrötta och kvällspigga till nästintill dåliga människor med tvivelaktig moral. Arbetsgivarna i 1700-talets farbriker hade ett helvete att få folk att begripa att de skulle vara på jobbet samma tid och vilka korkade tider dessutom. Men sedan dess har vi utvecklats till lydiga arbetare som inte ens ifrågasätter varför alla i detta norliga land ska kava upp i vintermörkret med ungstackare till dagis osv.

Så därför är nu mitt liv som en solskensaga lite sent men dock. Jag sover så sött mina 7 timmar från klockan 3 på natten till kl 10 på morgonen. Hunden har anammat samma dygnsrytm men vi går på en halvtimmespromenad kl 1 på natten och konstaterar att det i varje kvarter finns en 3-4 hem där flitens lampa brinner så dags. Och samma fönster är det alltid.

Så... jag har en teori.. självklar jag fixar alltid till en sådan när det passar. Tänk dig förr i världen... när vi traskade omkring från Afrika till Indien, Europa. Faror överallt... hiskeliga sabeltandade tigrar och annat smått och gott som kunde äta upp oss, grannar inte minst. Så hade vi elden också... denna eviga låga som måste skötas så att inte "strömmen" gick eller vad man kallade det. OCH VEM AV ALLA MORGONTIDIGA VILLE STÄLLA UPP OCH VAKTA PÅ NATTEN... VA... VA????

Alltså bara gissa vilka som var poppis, undertecknad med alla sina kompisar... vill man malla sig duktigt, så satt vi inte här idag utan oss nattsuddare. Vi hade blivit uppätna och ihjälslagna redan i Afrika. Nästa gång ska jag ondgöra mig över alla designer som tycker att små grå siffror och bokstäver är det ballaste man kan finna upp på apparater.
Men det blir nästa gång...

Kramar
/Lilje

Släktträdet

Just det... skulle bara kolla att inlägget inte försvann. Så sant som det är sagt... SLÄKTFORSKNING är en gyllene gåva till alla panchare, man kan vara upptagen dygnet om med detta viktiga uppdrag. Och så in i vassen skojigt. Startade min släktforskarbana för ca 10 år sedan med den Runstenska släkten från LOTSARNAS Ö Runmarö i Stockholms skärgård. Det var lätt som en plätt för alla hade dragit sig fram i mattludden på den ön sedan tidigt 1700-tal. Med lite möda, ibland måste prellen varit berusad, som i Hemsöborna eller lidit av svår dyslexi, för svårt att läsa var det, fick jag rätt på hela gänget.

Hur det går till nuförtiden, vet jag inte, men då satt man på bibblan och vevade fram originaltexterna från kyrkoböckerna i en minst sagt påver apparatkonstruktion... följen blev att efter ett par timmar kände man sig som på Finlandsfärjan efter en eller två för många drinkar. Sedan vacklade man hem och försökte organisera dagens fynd. DET VAR BARA HYSTERISKT ROLIGT.

Nåväl, eftersom man har ett förflutet som kartriterska på Rikets Allmänna Kartverk så gör man inte saker lite hippsan som happsan utan är mera noga så att säga. När sedan pusslet fanns på plats och man visste vilka ungar som hörde ihop med vilka föräldrar och så kom det roligaste momentet. Att konstruera och rita ett visuellt släkträd. Problemet var att få trädet att växa snyggt... inte för många grenar på en sida....fläta ihop.. kusingiften och annat dyl som förekommer i alla släkter.

Så småningom efter ca 10-12 skisser satt det på plats. Snyggt... alla släktingar ville ha.... så jag lät trycka upp en bibba och fixade till en släkträff. Berusad av framgången läckte jag allt detta till släkten Sundqvist i min by Gatan på Runmarö... så det blev till att börja med deras träd, forskat hade de redan gjort tack och lov. Då hampade det sig, att 1771 skulle Runstens släkt, på den tiden vid namnet Erson, ha två söner i lotslära och si då fick man inte heta son-namn inte (av förklarliga skäl) så bröderna tog sig nya namn MEN INTE SAMMA den ene ville heta Runsten efter ön och den andre Sundqvist. Tja så vi var släkt då, på långt håll visserligen, men dock släkt. Trädet blev jättefint så Bomans-släkten i samma by ville ha ett oxå... det blev över 600 namn för den flitiga kartriterska att med pyttestil skriva ner... gör man fel kan man inte göra om heller...

Så blev det Öhmanska släkten och nu filar jag på Westerbergarna. Alla är såklart släkt med alla, men eftersom det var sjöfolk så dyker det upp nya avelsherrar och damer från såväl andra öar som till och med fastlandet. Tur det... vi är nog tillräckligt galna ändå på vår holme. Men inte nog med detta ser du... Efterom jag är ett litet bortadopterar barn, min mamma dog när jag föddes och pappa var skutskeppare...ja du förstår SÅ HAR JAG EN SLÄKT TILL
så det är bara att börja från början igen. DET SKA BLI VANSINNIGT KUL, så nu måste jag sluta

Vifta med fanan och buss på Vatikanen.
/Lilje

Tutt och Läppdyrkan

Igår aftas var man på biografen och såg Clintans nya film Changeling... betyder väl något med förändring kan man tänka ...den mannen har näsa för bra material, för den här filmen är något alldeles extra. Dessutom är det en sann historia så man har inte den blekaste vad som ska hända. Med andra ord följer den inte Hollywoodreceptet, att alla ska kramas och säga plågsamma floskler i slutscenen. Man kan undra om det finns andra behov än pengar som styr amerikanarnas berättande.

Nåväl, Angelina Jolie och John Malkovich gör bra ifrån sig även om Jolie bölar lite för mycket åt Helena Bergströmshållet, men nu kommer jag till det som ska förtäljas.

Jolie är vacker som en dag med tefatsstora ömma blickar, (lite som Omar Sharif i Doktor Zhivago, om han är bekant). Och har läppar som en mosad padda. Ja Jolie då, inte Omar. Därför grubblar jag just nu på ämnet läppförstoring och även bröst inplantat. Vad är det med de manliga hormonerna som har förändrats med en resa över Atlanten? Detta groteska behov att famna uppumpade fotbollar och kyssa paddor. Kan någon förklara detta?? Och inte minst, att de kodumma flickorna inte skrattar sönder sina medfödda läppar, bara vid tanken på att pilla in sprutor och blåsa upp sig.

....."jag fattar absolut ingenting" som barnbarnet kan utbrista i. Det började med Pritty Women och sedan måste samtliga tjejskådisar i Staterna pumpa upp sig för att bli så söt som Julia Roberts. I hennes första film, om tre tjejer som hade en Pizzakrog, såg även hon ut som en normal läppbärare. Du såg väl resterna av Britt Ekland i förra årets slottsserie, En plasttant istället för en elegant förtunnad skönhet.

Brösten orkar jag inte ens orda om, milde säger jag bara. Har alla amerikander varit falskbarn med ångest efter riktiga bröst.. eller..?
Men kan ni förstå vad som händer???? Numera ska tydligen alla med rätt portmonnä ha utsocknes vätskor i sin kropp, som om det inte räckte med alla främmande komponenter som magen får ta emot.
Det var bättre förr.. igår till exempel.

Håll fast i fanorna
/Lilje

Bioman

Sedan mycket unga barnsben är undertecknad bioman eller -fil kanske det heter. Det hampade sig sålunda att hela Söder på den tiden var fyllt av biografer. Så barnets söndagar följde samma schema. Först söndagskola i Sofia Kyrka, raskt hem på lunch, i krigstidens dagar mest makaronipuddingar och dyl.

Sedan kl ett-bion på Göta Lejon, Lejonungen, Viktoria, eller två andra vars namn jag inte minns längre ner på Folkungagatan.. Pelikan tror jag den ena hette. Utbudet var underbart. Tarzan-filmerna var bäst, Blixt Gordon, Anderssonskan Kalle eller andra snusfurnuftiga pilnerfilmer lyckligjorde min söndag.

Veckopengen räckte till såväl ett som tre-föreställningarna, var den första filmen inte bra så chansande man på nästa. Underbart liv.
På eftermiddagen lekte man i Vitabergsparken. Hade krig med Nytorgarna. Eftersom jag var en utpräglad s.k. pojkflicka fick jag vara med, dock inte i stridernas hetta utan mer omhändertagande sjukvårdspersonal. Kom hem skitig och med gladröda kinder till en kupong-middag.

Och så fortsatte det. Ungdomstiden alltid bio med en öl och räkmacka på Eld i Skägget (Brända Tomten) eller Sturehof efteråt. Jag har gråtit mig igenom alla Doris Day eller Betty Grable-filmerna eller dansat med Fred Astair... älskat med Frank Sinatra eller Henry Fonda, tjusad och lyft till en bättre värld.

På 60-70 talet, när näbbstövlarna och beudinsjalen flyttade mig till en mer engagerad inställning av kulturlivet, blev det mest teater ...alla kompisar och undertecknad var med i fria teatergrupper och vi stog utanför Amerikanska Ambassaden och hade åsikter allt som oftats.

Hur mitt bioval ser ut i dag kan du se i min PRO-dagbok med jämna mellanrum, där jag kommer att recensera aktuella filmer i kraft av mitt ämbete som regissör.

Vifta kraftigt med fanorna till dess.
/Lilje

Engelska Manér

Ett helt liv har kaffe varit mitt lexir. På arbetsbordet tronade alltid en kopp med kallt fika...dessvärre i många år tillsammans med en askopp där cigaretter med 5cm-askpelare ständigt tronade. - "...ska du inte ha en kopp té?" besvarades med en föraktfull fnysning och något om blask och hård mage.

Men när fan blir gammal blir han religiös.. därför startade mitt liv som panchare med tédrickning. Fråga inte varför, överfyllnadsskyddet mot kaffe hade väl lösts ut. Men inte vilket té som helst fick mig att byta liv. Javisst, naturligtvis Söderblandningen, den riktiga Söderblandningen, från Hornsgatspuckeln fick mig på fall. För dig som är utsocknes är Hornsgatspuckeln på Söder i Stockholm en källa till stor glädje inte minst för té-affärens skull.

En gentleman från indiska hållet i världen (tror jag) är ägare till denna utsökta bod med gammaldags inredning, underbara té-ting, burkar, kannor mm och hyllor fulla av fantastiska tésorter. En gammaldags skrivpulpet med ett levande ljus och en bok fylld med presentation av samtliga tesorter ger dig det stöd du behöver. Denne gentleman är importör av téer i Sverige vilket garanterar FÄRSK VARA, inte i närheten av de torra sopor som vi annars köper i butiken hemma.

Dessutom har han skapat Söderblandningen som misslyckat plagieras överallt i namn av något liknande på ..söder. Rustad med denna läckerhet startade min tebana som numera mest innehåller grönt te med lime eller annat, vanilj, kvitten osv. Ett té för varje sinnesstämmning s.a.s.

Söderblandningen tycker jag idag är lite för mycket godis, man utvecklar sina smaklökar med tiden. Man förstår också snart att engelsmännen klarade kriget utan större själsliga skador, som det verkar, tack vare sitt idoga tésörplande. Min dag kryddas bara av tanken på att, efter hundpromenaden, matkassekonkandet eller andra betydelsefulla uppgifter, stärkas av min téstund och njuta av det lilla men ack så goda som dagen har att erbjuda.

Åh dessa engelsmän! Vad har de inte bidragit med. Idag som idag är, ska min Kompis medicinjournalisten Gunilla Myrberg, du minns henne från radion..."Kropp och själ".. träffas vid ett underbart vattenhål i Stockholm, téhuset på Svartmangatan i Gamla Stan mitt emot Tyska kyrkan, om den är bekant. Där kan man dricka After Noon Tea i två prisklasser.

Helt fantastiskt gott, små snittar först innehållande smaskens sedan scones med alla tillbehör. Uppe på detta, om magen och portmonnän tillåter att man valt den dyrare varianten, en utsökt tårtbit som avslutning.

Detta för endast halva priset som Grand Hotel tar för inte ens lika välsmakande delikatesser. Är du i huvudkommunen någon dag så unna dig denna gåva till mänskligheten.
Vi se kanske där...
Håll fanorna högt till dess vi möts.
/Lilje