Dödens Lammunge

låter kanske spännande 
för dit ska vi hela bunten och ingen vet vad som försegår bakom hörnet.
Vadan dess dystra tankar undrar du och knaprar vidare på ditt kolestrolbehängda wienerbröd.
(vilket som så mycket annat visade sig vara fel i läkekonsten, man ska inte käka tabletter mot kolestrol)
men herregud läkemedelsindustri ska ju leva oxå
och alla doktorer ska kunna få en lite uppmuntran utöver landstingets skärv.
 
Tja de började  hos frissan
såg bilder i kungliga skittidningen från en premiär
ca 40 personer log tillgjort mot mig och samtliga utom två var svartklädda
månne sörjer vi någon hedangången artist.. men icke ..det är kulturuniformen
svart med gärna något svartvitrandigt till, inte bibliotikarier de handlar hos Gudrun Sjödén.
 
Nu har jag visst förirrat mig
men om du minns vintern, så slut ditt öga och se framför dig alla dessa svart-brun- och gråklädda som strätar i kylan.
Då är min undring
varför har modeindustrin klamrat sig fast vid tanken, mörka kläder/mörka årstiden
är det något sort kamoflage månne
ska vi gömma oss och inte synas till dess vårsolen kommer?
Kreativitet icke,  bara slapp-tänkt.
På den tiden när man gick tur på fjället hade man en illorange parkas
så att fjällräddningen skulle hitta en när så tarvades. Mer organge åt folket!!
 
Vintern skulle bli lite gladare om någon, (förutom Gudrun Sjödén) tog fram färglådan
och klädde oss i härliga ljusa färger, glada pasteller och pigga grundfärger
på sommaren duger det bra med bara vitt, för naturen har tagit över färgklickarna.
 
Skulle vilja uppleva en vinter utan att undra över vilken dödens lammunge vi sörjer unisiont.
 
Inne på ämnet så hörde jag igår på ångradion att begravningasutensilier har blivit lite hipp,
Ja det är klart,
nu har vi betat av köken, badrummen, utemiljön så det blir kistan som är nästa skrytfaktor.
den ska alltså visa vem jag är, (nåja var), och kan då bli bemålad med golfklubbor, se ut som en båt,
en lite rabatt, musikinstrument, hundar, hästar ja precis det som du tycker ska representera glädjen i ditt liv.
Har man uppskattat ett underbart kärleksliv, så blir det en överraskning för de sörjande.
 
Detta kostar förmodligen skjortan och femtio men det är själva statuspoängen kan man tro.
Måste ta mig en funderare på hur den skulle kunna se ut.
Egentligen är det, som det mesta under solen, inte nytt precis
På gammeldagstiden släpade man med sig personal och som bekant arméer för att visa
.."kolla mig hur fin har varit"..
 
Som 75-åring har man nu accepterat att man blir högst 105 år och är med andra ord på nerrräkning.
På min födelsedag talade yngste sonen om för de förvånade gästerna
att jag har planerat min begravning in i minsta detalj, så att inga klantiga barn ska kunna förstöra högtiden.
 
Ja det är sant
jag rekommenderar detta
utmärkt sätt att förbereda resan s.a.s
inte minst för att man är producent och regissör i föreställningen
och därmed fast förankrad i livet en liten stund till.
Och fina recentioner får man
vem vill prata skit om en hädangången
inte bland min vänner i alla fall.
 
Var på fin begravning häromdagen
det kommer att framöver bli de tillställningar som sätter nedräkningen i kristalllklart ljus
bokade raskt in en underbar sångarkvartett
(de tackade ja)
vet inte hur jag ska få plats med två stora körer och en kvartett, men det är ett vanligt producentproblem som jag säkert löser med tiden
blir jag så 105 år, så är det en viss mansspillan att räkna med.
 
Tycker att begravningar ska var glada tillställningar oxå, lite åt irländs likvaka,
mycket gott att dricka , alla lite på  snusen och drar fina historier
man har ju gjort en del lysande praktmissar under åren som kan muntrar upp.
 
Du tycker kanske att dö är en trist historia
men jag vet inte om det är så när man fått ett rikt liv och gjort det mesta man önskade
antingen somnar man som vanligt..och vem är rädd för att somna???
Eller så startar man man ny kula
och det är bara spännande
Det svåra man skyggar för är sjukdom, att leva med smärtor, hopp och besvikelser
det är otroligt att människor orkar, vilket mod och vilken styrka de uppvisar.
Min första man, Janne dog 32 år gammal i skelettcanser
och det han gav mig på livets resa är den här tryggheten
- "Om Janne har vågat dö så vågar jag också"
det låter inte klokt men precis så är det
håll dig fast i mattludden kamrat så länge du har dig
kram¤