Nomadens sista suck

Med bestämdhet har jag i alla tider hävdat att jag har ett tidigare förflutet som kinsesisk äktenskapsmäklare, och då menar jag inte i detta levande livet utan i andra dylika. Har inte en aning om hur jag vet detta, jag bara vet. Precis som jag vet att jag tillbringat en tid på jorden i kloster, känner mig totalt hemma i den miljön t.o.m. dofterna är bekanta.

Ytterligare en tillvaro, fast skrämmande, är flykten över en stor grässlätt jag drömmer ibland om den två svartklädda människor kämpar sig fram med en tungt lastad kärra på höga trähjul. en kvinna och en man, och det är jag som är mannen. Tror att de flesta har dessa förminnelser, ja inte mina då utan alldeles egna.

Till saken...
Vi tar det här asiatiska till att börja med. I kraft av min ålder börjar oxeltänderna(vadan detta namn förresten) att krackelera med rotfyllningar som belöning. Min högt älskade tandis, som är en trygghet i dessa delikata ingrepp, är professor i rötter så lämpligt. Så höll vi då på, alla berörda vet vilken fasa, fingrarna lämnar stora gropar i armstödsbakeliten och andningen upphör.. då ropar förtjust min rara doktor ...nämen titta här minsann!!!.. och jag tar ett ännu fastare grepp om bakeliten. ...du har tre rötter ...det har har bara asiater. Jaha så var det med den saken förklara det den som kan.

Hur har detta gått till?
Hur får en liten sjömanshustru i en stuga på en pytteliten ö i norra Skärgården till ett vänsterprassel med en asiat? Tog sjömansmaken med en snedögd kompis för att ha lite orgier i alla enkelhet? Seglade ett piratflaggat skepp in i viken och våldförde sig på kvinnan i fråga? Man kan undra eller har man kånkat omkring med gener sedan Gingis Khan var på utflykt i trakterna? Någon begåvad får forska på detta.

En anmoder i min genuppsättning fixade i alla fall till äktenskap i fjärran trakter den sidan av praktiskt arbete har jag oxå ärvt, många par har mig att tacka för att de fann varandra.

Det mest utmärkande draget är dock nomadtarmen som jag besitter. Kanske Gingis i alla fall. I mitt vuxna liv har jag flyttat 13 gånger. Efter ett par år på ett trevligt ställe börjar det klia i själen eller är det måhända tarmen. Med örnblick kör jag runt med bilen och snokar i områden som har vatten, skog, ljus och luft i trevlig blandning. Det sociala livet får bestämma hur nära centrum och skolor det ska ligga. Mitt jobb som vigselförrättare har gett mig möjligheter att komma i hemmiljöer över hela norra stor-Stockholm och upptäcka områden som jag inte ens visste att dom fanns.

Väl beslutat mig för att ...här..kan man resa tältet..då ska maken informeras. -Nä jag tänkter inte flytta, säger han varje gång. -Så synd säger jag, för det tänker jag. Jag vet nämligen att han tycker det är jättekul när väl att praktisk jobb är utfört. Så har vi då hållit på fem gånger.

Tältet denna gång står stadigt, rekordlänge, 15 år i Minneberg. Det är en ynnest att bo här. En liten by, en spottloska från stan, ett vattenhål vid Ulvsundasjön, ingen annan trafik än vår egen. Bussen går enkelriktad ringlinje till T-banan. Handelboden vid torget har alla basförnödenheter. Båtplatser och badbrygga, strandpromenad till koloniområdet. Alla småpratar med varandra , nickar igenkännande, en del blir kära vänner.

Nomadens sista suck med andra ord ..här ska tältet förbli. Just nu tänker jag vinna en miljon och byta upp oss till en 4:a. När maken blir panchare behöver vi lite mer svängrum och en inglasad balkong att spisa middagar i och extrarum för barnbarn som ska in till stan och röja.

Har man tur så får man flytta en gång till med fötterna sist.

Kolla med tandis om du rotfyller.... vi ses på stäppen!